En morgon tar jag vita bussen till Serrakunda. Därifrån vidare med Gul taxi.
Lokalbefolkning reser med gula. Turister med gröna. Priset mellan de olika färdsätten är stora. Därför väljer jag det billigaste, för att pengarna ska räcka till viktigare saker.
Dessutom är jag i Gambia för att bli en del av folket där, inte för att öka klyftorna.
Mitt mål är att köpa en Djembe (trumma) till julklapp, åt min son.
Jag vet inte att min väg kommer att korsas av 2 goa ungar som just fått beskedet att de ska slängas ut från skolan.
Det är så det går till, när pengarna är slut.
Trotts att det står i Barnkonventionen; att alla barn har rätt till skolgång, så gäller det inte om du inte har pengar i Gambia.
Pappan till barnen bygger Djembes, iaf gjorde han det innan han blev sämre i sin kropp.
Det tar inte många minuter för mej, att konstatera att han har svår Reumatisk värk.
Han berättar om alla olika läkare o dyl, som han konsulterat, utan något positivt svar.
Mamman ser jag inte.
Han berättar att hon lagar mat under dagen, och försöker sälja till förbipasserande, för att tjäna några få Dalasi, som valutan i Gambia heter.
Jag får se på förrådet av trummor, och väljer en i rätt storlek och höjd för min son.
Medan vi fortsätter att prata, görs trumman färdig. Den slipas och målas.
Sedan väntar vi någon timme på att den ska torka, och under tiden löper vårt samtal vidare.
Barnen kommer hem, och de hälsar artigt på mej.
Jag berättar att jag har möjlighet att hjälpa till med avgiften för barnens skolgång under ett år.
De kommer då även att få skolmaterial och skoluniform.
Mohammed som pappan heter frågar; hur är det möjligt?
Jag berättar om vänner I Sverige, som vill stödja barns skolgång i Gambia.
Nu ger han mej den där blicken , som jag ofta får i det här landet.
Ögon som tittar på mej, som om jag är en ängel, som just kommit ner från himmelen.
Jag tar min trumma, och säger att jag kommer tillbaka.
2 dagar senare möts vi igen. Då ser jag att pengarna från trumman förvandlats till 50 kg ris.
Han berättar även att hans Fru lämnat honom och barnen, och att han hade svårt att berätta det sist vi sågs. Han har berättat för henne om mej och bidraget, och jag hoppas att det kan få henne att komma tillbaka.
Barnen behöver sin mamma, de är bara 9 o 6 år gamla. Och mannen behöver stöd från sin hustru, med allt som ska skötas i ett hem.
En råtta springer mellan mina ben.
Det va nog bara jag som såg den, för de andra va detta en naturlig företeelse i deras hem.
Lokalbefolkning reser med gula. Turister med gröna. Priset mellan de olika färdsätten är stora. Därför väljer jag det billigaste, för att pengarna ska räcka till viktigare saker.
Dessutom är jag i Gambia för att bli en del av folket där, inte för att öka klyftorna.
Mitt mål är att köpa en Djembe (trumma) till julklapp, åt min son.
Jag vet inte att min väg kommer att korsas av 2 goa ungar som just fått beskedet att de ska slängas ut från skolan.
Det är så det går till, när pengarna är slut.
Trotts att det står i Barnkonventionen; att alla barn har rätt till skolgång, så gäller det inte om du inte har pengar i Gambia.
Pappan till barnen bygger Djembes, iaf gjorde han det innan han blev sämre i sin kropp.
Det tar inte många minuter för mej, att konstatera att han har svår Reumatisk värk.
Han berättar om alla olika läkare o dyl, som han konsulterat, utan något positivt svar.
Mamman ser jag inte.
Han berättar att hon lagar mat under dagen, och försöker sälja till förbipasserande, för att tjäna några få Dalasi, som valutan i Gambia heter.
Jag får se på förrådet av trummor, och väljer en i rätt storlek och höjd för min son.
Medan vi fortsätter att prata, görs trumman färdig. Den slipas och målas.
Sedan väntar vi någon timme på att den ska torka, och under tiden löper vårt samtal vidare.
Barnen kommer hem, och de hälsar artigt på mej.
Jag berättar att jag har möjlighet att hjälpa till med avgiften för barnens skolgång under ett år.
De kommer då även att få skolmaterial och skoluniform.
Mohammed som pappan heter frågar; hur är det möjligt?
Jag berättar om vänner I Sverige, som vill stödja barns skolgång i Gambia.
Nu ger han mej den där blicken , som jag ofta får i det här landet.
Ögon som tittar på mej, som om jag är en ängel, som just kommit ner från himmelen.
Jag tar min trumma, och säger att jag kommer tillbaka.
2 dagar senare möts vi igen. Då ser jag att pengarna från trumman förvandlats till 50 kg ris.
Han berättar även att hans Fru lämnat honom och barnen, och att han hade svårt att berätta det sist vi sågs. Han har berättat för henne om mej och bidraget, och jag hoppas att det kan få henne att komma tillbaka.
Barnen behöver sin mamma, de är bara 9 o 6 år gamla. Och mannen behöver stöd från sin hustru, med allt som ska skötas i ett hem.
En råtta springer mellan mina ben.
Det va nog bara jag som såg den, för de andra va detta en naturlig företeelse i deras hem.
