En ung kille hänger halvägs ut ur bussen hela tiden, och ropar ut;Banjul, Banjul!!
Vi är 14-15 personer i bussen.
Om någon vill med, viftar man bara med handen så stannar bussen.
7 Dalasi, känns som nästan gratis för mej.
Jag är oftast ensam vit i de här bussarna.
Men det är här jag trivs, när jag blir ett med folket o landet.
En kvinna något äldre än jag själv, hoppar in brevid mej.
Efter en stund möts våra ögon.
Jag ler och hon ler tillbaka.
Hon tar min hand, och jag lägger min andra hand också över hennes, för att visa vördnad.
Vi sitter så, tills hon hoppar av.
Jag ska till huvudstaden och shoppa.
Inom mej ser jag henne där hon satt i värmen, i sina fina färgglada traditionella kläder.
Jag hoppas att hon också minns mej ibland.
