Jag kommer oanmäld till familjen som jag hjälpte i november med skolavgifter till deras barn.
Ni som följt mej, minns kanske att mamman lämnat familjen pga den tunga ekonomiska bördan,
när hennes man blir allt sämre, med sin Reumatiska värk.
Isha (flickan) är på innergården och leker, när jag kommer in.
Hon får stora ögon, och springer till huset.
Till min stora glädje finns båda föräldrarna där nu.
De tittar på kortet från fadderföräldrarna i Sverige. Jag får se kvitto på betalda avgifter.
Skolböcker och väskor.
När jag ber dem skriva en hälsning till Sverige, kastar de sej över uppgiften med papper och penna, med golvet som underlag.
Det gjorde stor skillnad för den här familjen att de fick den här hjälpen.
Och jag som tror på en mening med allt som sker, vet att det inte va en slump att jag kom just hit och köpte min trumma förra gången.
Jag köper en liten den här gången, och ger dem Rispengar.
Vi pratar en stund, tills det känns som dags att bryta upp.
När jag säger att ni ses i november, ler de alla stort.
