Ibland tar det lite tid innan jag hittar mina skolbarn.
I klasser med 60 elever, och ibland mer, känns det som inte lärarna kan alla barnens namn.
Jag har alltid med mej bilder från tidigare år, så att det inte ska bli förväxlingar.
På Bakau lawer Basic School går ca 1700 elever.
-Kom med till kontoret, föreslår biträdande Rektorn.
Men jag gör alltid mitt arbete på mitt eget vis.
Bygger min verksamhet på tidigare erfarenheter.
Så vänligt men bestämt, förklarar jag att jag först ska träffa eleverna och höra hur det går för dem, innan jag sätter mej på kontoret.
Han försöker igen, -vi kan leta upp dem efteråt?!
-Nej, såger jag, och upprepar hur det kommer att gå till.
Han förstår, och går med mej över skolgården för att finna mina 4 tjejer som går här.
Lärare och elever försöker hjälpa mej.
Namn ropas ut i klassrummen, men ingen verkar reagera.
Då dyker den 1 tjejen upp med ett blygt leende. Hon har kännt igen mej.
Och 30 min senare har jag 4 tjejer med mej till kontoret.
Nu kan vi börja skriva och betala.
Och de berättar hur det går för dem i skolan.
Alla dessa tjejerna kommer från stora familjer.
När jag frågar om hur många syskon de har, får jag ibland tveksamma svar.
Kusiner som bor på samma compound,och omgifte hos föräldrarna, ibland bortgång,
kan förvirra begreppen.
I en kultur där man kallar varandra bror och syster, i stället för kusiner och halvsyskon.
Men va spelar det egentligen för roll, det är ju vårt sett att se på det.
Nu får tjejerna chansen att gå ännu ett år i skolan.
Och det är de verkligen glada för.
Efter en timme hos Rektorn med mej, får jag kramar, innan de glada " skuttar" tillbaka till sina klasser.
