Så efter Adjis skola bestämde vi oss för att hämta bilen och köra och köpa Rissäckar.
Vi har sponsorer på ris också och det är underbart. 50 kg ris kan mätta en compound 1-1,5 månad beroende på hur många som bor där.
Vi kör till vår vanliga handlare och förhandlar om priset. Det hamnar till sist på 100 dalasi mer än för lokalbefolkningen. Och det är jag nöjd med.
Första säcken välkomnas av den fattiga kvinnocompounden som försörjer sej på att tvätta åt andra.
De kommer springande mot oss. Två år sedan sist kan ha fått dem att tro att vi inte skulle komma mer.
Men vi gör vårt bästa för att fortsätta stötta där det mest behövs. Och här har omständigheterna inte förändrats. Bara några nya bebisar dock.
Deras tvättkar är urskalade kylskåp. Kreativiteten har inga gränser i detta land.
Vi lämnar även babyprodukter och kläder.
De pratar inte engelska då de kommer från ett annat land, men vi förstår varandra ändå.
Sedan pyser det ur däcket på bilen. Vi måste till däckverkstad säger taxikillen. Oh nej, inte jag! Allt för många ggr har vi varit med om dessa väldigt långa tidskrävande bekymmer. Vår dyrbara tid får använda apostlahästarna. Vi går till skräddaren under trädet och gör våra beställningar.
Om han blev glad att se mej?! Ja väldigt. Min närvaro i landet betyder alltid jobb för skräddaren.
Här måttar han ut hur mycket tyg som behövs till ett köksförkläde.
Sedan vandrar vi tillbaka till hotellet. Precis som andra Gambianer.
Men oj, det kurrar i magen. Vi stannar på One for the road. Domoda finns på matsedeln, det tar vi.
En kall öl från landets bryggeri känns också välbehövligt i värmen.
Nu känns allt bra, trotts punktering har vi hunnit en hel del denna första dag.
