När veckan på vår höstresa gick mot sitt slut, fanns det mycket kvar att göra.
Vi återvände till Djembemannen och betalade ett års hyra.
Vi lämnade ut ryggsäckar och pengar till ris till familjer som vi inte kunde stötta med skolpeng, men ändå ville hjälpa på ng vis.
Vi gav bidrag till städerska, trädgårdsmästare, kypare och kock.
Vi har svårt att bestämma oss för var gränsen går.
Så många känner oss och vi bryr oss om dem alla.
På vägen till flygplatsen stannar vi i Kololi och möter Fatou och får med oss jordnötskakor till hennes barns fadderföräldrar. Jag tar av mej mina sandaler och säger att de är till hennes dotter Mariatou.
Jag har även packat en påse med mina kläder som jag tror ska passa henne.
Mikael lämnade sina skor och tröjor till hotellets dörrvakt.
Packningen har lättat betydligt till hemvägen, men de kilona fyller vi lätt med gambiansk tvål, tyger, träsaker, och gräskorgar.
Det är svårt att låta bli att handla när jag vet att de så väl behöver få sälja för att överleva.
Och jag vill ju även visa och sälja till er mina trogna fadderföräldrar i Sverige.
Flygresan hem på natten är jobbig och obekväm.
Men det är bara att acceptera, jag sluter ögonen och försöker få minnen att stanna kvar ❤️
