Speciellt den här gången när det faktiskt blev vindstilla dag efter dag.
Jag har alltid påpekat att 35 grader i Gambia inte är ett problem, för att det alltid blåser frisk vind från havet.. Det stämde inte den här gången, och det va en påfrestande upplevelse när vi dessutom va sjuka.
Men när solen går upp tar vi envist vår 1 timmes morgonpromenad.
På stranden tränar och springer många. Både turister och Gambianer.
Hästarna får ett svalkande morgondopp och sköts om.
Krokodilerna ligger och sover i det höga gräset vid sin sjö.
Det finns mycket fåglar, både på stranden och i buskagen.
De kvittrar och imponerar även för en novis som mej.
Det finns fågelguider för den som så önskar, något jag inte gett mej in på än.
Där stranden tar slut, tar vägen vid in till Banjul, huvudstaden.
Vid vägen står barn i sina skoluniformer och försöker få lift.
Även vuxna på väg in till sitt arbete, viftar med armarna när de gula taxibilarna kommer.
Det kostar inte många Dalasi att åka med.
En sandig stig binder samman vägen till ett område med hus.
Vid kanten ligger avfall, allt slängs och bränns lite varstans.
Hit har inte miljötänket nått. Ibland är stanken outhärdlig när de bränner plast.
I det här området hade vi en dag fullastad väska med bollar, pennor och div gåvor.
Finns det ett barn att ge, så kan man räkna med att det snabbt förvandlas till minst 20.
Ibland kan det bli lite upploppsstämning. Den som blir utan blir ju naturligtvis besviken.
Men som jag brukar säga; Man kan inte hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon.
