Idag ska vi träffa Bubacarr ( Camilla ystad) i hans nya skola, New Town school.
Tidigare har han gått nursery på militärskolan.
Han är pojken med brännskadan i bakhuvudet.
Även i år ser vi barn med färska brännsår. Skadorna händer vid deras kol/vedeldar vid matlagning. Ibland pga att barn ser efter mindre barn.
Bubacarr är ofta med pappa men bor hos mamman.
Hans stora intresse är fotboll och han spelar och tränar varje dag.
På den här skolan går 1500 barn och här är i år en kvinnlig rektor.
Hon kommer enbart för mötet med oss. Vi går igenom kostnader och vad vi får för pengarna.
Vi beslutar att själva inhandla böckerna i bookshop utanför. Det är kul att se böckerna för de olika årskurserna. Och hur de är anpassade för det Afrikanska samhället.
När vi träffat pojken och hans lärare och bestämt med honom att träffas på em på stranden för lite fotboll, kör vi vidare.
Rektorn vill åka med till sin lunchbar som hon äger. Hon säger det är hennes pension när hon snart ska sluta som rektor. Att hon kommer behöva en inkomst då. Vi äter lunch där, det serveras inhemsk mat.
Härifrån kör vi till regeringens Hotell och Restaurangskola. Vi har blivit informerade att det är den bästa i landet, och att den ger de flesta jobb efter avslutad utbildning. Eftersom vi har några tjejer som hoppas på att få utbildning innom detta området är det av största vikt för oss att se vad vi får för pengarna här.
Och vi blir possitivt förvånade. Den här skolan ser ut som vilket svenskt gymnasium som helst med inriktning hotell restaurang. Utrustningen är ny både i kök, tvätt, städ och reception. Eleverna får prova på allt innom de olika områdena under sex månader, sedan följer pratik ute under sex månader.
Den 7 november började en av tjejerna. Den andra börjar nästa år samma tid.
Att de äldsta barnen i en familj får utbildning och försörjning påverkar hela compounden till att de ska klara sej isjälva i framtiden. Det känns riktigt bra.
På vägen tillbaka köper vi flera rissäckar.
Vi kör till en kvinna som även hon är invandrare från Guinea Bisau, med samma bakrund som de andra tvätterskorna.
Hon heter Helena och har tre flickor som bor med henne i ett skjul.
En fjärde dotter är i hemlandet och tar hand om hennes gamla föräldrar.
Gesten vi gör att ge henne en säck ris gör henne stum av häpnad. Något liknande har aldrig hänt henne. Hon välsignar oss på portugisiska som är hennes modermål.
Nu måste vi till stranden. Bubacarr väntar på att få spela fotboll.
I en gymnastikpåse under alla böcker i ryggsäcken har jag stoppat gympakläder, nya fotbollskor och en läderboll.
Han är ivrig när jag sakta packar upp en sak i taget, och sätter på honom uniformen för fotografering.
Och till sist kommer vi till botten av ryggsäcken, till fotbollsskor och fotboll, och han och Mikael kan börja spela äntligen!
