Och jag mötte henne igen när jag va där i december.
Efter att ha gått på Widars nursery school, va hon för gammal nu.
Med min fadderhjälp, kunde hon flytta vidare till nästa skola.
Nu hade hon vant sej vid nya skolan, och berättade att hon trivdes.
Trotts att hon är nästan nio år, kryper hon gärna upp i mitt knä,
när vi ska läsa brev från fadderföräldrarna.
Vi är tillsammans med de andra barnen, och hon följer med på mina besök.
När det börjar mörkna försöker vi få tag på mamman, som jobbat på stranden,
med att sälja kakor och smycken.
Hon har börjat sin långa vandring hemåt.
Vi bestämmer en plats att mötas, och Mariatou får hoppa in i min bil.
Hon ser lycklig ut när jag spänner fast henne, och vi håller varandras hand.
Mötet med mamman är överväldigande. Hon gråter av glädje över att jag fortsätter sponsra hennes lilla flicka.
Hennes man, Mariatous pappa, är inte i livet, vilket gör att hon har väldigt svårt att försörja sej och barnen.
Vi kramas och bestämmer att höras av på mobilen.
Nästa dag ringer hon upp mej. Då är det mina ögon som tåras av glädje, när hon berättar att hennes lilla flicka dansat och sjungit hela kvällen.
Iklädd sina nya kläder som hon fått av sin fadder.
