Det är han som har sett till att det blivit så bra och många bilder, den här gången.
Han har en flock med små beundrare runt sej, när vi besöker compounder och skolor.
De tittar och känner på hans tatueringar och vita skinn. Nyfikna frågor och små händer som vill hålla hans hand.
Idag är det söndag och vi åker till Majay.
Där bor Mohammed, som lever med svår Reumatisk värk.
Jag träffade honom när jag skulle köpa Djembetrumma förra gången i november.
Han bor där med sina 2 barn. Och jag har fadderföräldrar till dem.
Frun har flyttat ut och in sedan jag träffade dem 1a gången.
Den här dagen är hon inte där. Inte barnen heller.
Mannen berättar med sorg att hon inte älskar honom längre. Han säger att han inte kan jobba alls med sina händer längre. Hans handikapp är svårt för honom, och han gråter när han berättar.
Barnen är med mamma idag där hon bor nu.
Vi samtalar en lång stund om livet, innan vi åker tillbaka.
Barnen kommer hem i morgon, så då återvänder vi dit.
Isha möter i porten med en stor kram. Oman kommer springande och även han kramar om mej.
Även mamman är där inne, tacksam och glad. Och pappan kommer haltande in.
Mamman berättar att hon kommer dit 3 dagar i veckan och hjälper till att bereda mat och träffa barnen. Det är den bästa lösningen.
Nu är de nyfikna på brev och bilder som jag har med från Sverige.
Oman får en av fotbollarna jag har haft med mej, och Isha får en maskotdocka.
Båda strålar av glädje och tacksamhet. Och det gör även föräldrarna, som välsignar och tackar oss att vi finns för dem.
Det är mörkt i huset och vi säger att det är dags att åka tillbaka.
